Högsta volym är för låg

Jag är tillbaka. Det var trevligt där uppe i fjällen. Jag kommer inte skriva här vad det var som triggade upp hela situationen, kan inte lämna ut min familj så mycket. Orsaker.
Pappa sladdade över hela vägbanan. Bromsade över isen, tappade fästet. Stannade tillslut bilen, smällde igen dörren så att den gick sönder. Flög ut ur bilen och ställde sig mitt på vägen och vrålade utav bara helvete i det tysta vinterlandskapet.
Av panik, ilska. Tappa fattningen. Flippa ur.
Sedan när han skulle sätta sig i bilen igen fick han inte upp dörren. Hah.
För första gången hotade han småsystrarna med stryk. Uttalat. Det har aldrig hänt förut. de små grät.
och jag visste att mamma satt bredvid honom i framsätet och snyftade. För att hon saknade sin gamla familj där man brydde sig om varann. Man sjöng för varann när man fyllde år och åt tillsammans och gjorde så enkla saker som frågade varann hur man mådde. Hur ens dag hade varit.
Mamma snyftade, pappa skrek åt allt som rörde sig och jag begravde mig i min iPod.
Högsta volym är för låg.

Why do I still care?

you count days

poor little missunderstood baby,

noone likes a sad face