Kan man i största anspråkslöshet få vara lite fullständigt värdelös?

Allting handlar om att lyckas. Varför är det en sådan katastrof om man mår dåligt? Om man inte klarar av att lyckas hela tiden?

Jag kan inte sova. Är det så konstigt?
Jag ligger vaken om nätterna för att kunna fly från mardrömmarna. Det är så obehagligt att tvingas återvända till det gamla, gång på gång. Det gör himla ont, paniken väller upp i mig som en sur evig spya. Jag glider iväg och bort ifrån mina vänner. Det skrämmer mig, mina vänner är det viktigaste i mitt liv. Det känns som om de försvinner sakta bort, när jag visar att jag inte litar på någon. Bara det vassa. Det skarpa, det rena, det starka..det blixtrar till i huvudet, hjärtat slår som aldrig förr..

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det blir kanske bättre av att prata om det, med någon jag verkligen litar på. Men jag vill inte tvinga någon, någon höra om saker de egentligen inte vill känna till eller veta. därför är blodet bättre.

Jag lovade min vän Jerry, prinsessa i mitt hjärta,

jag lovade på vår vänskap att jag inte skulle skära mig igen.

Det har gått 9 dagar, 9 vita dagar.

men inatt vet jag inte om jag klarar det längre