Mörka ögon som av glas.

Imorse hände något kaotiskt. jag låg kvar i sängen, A blev arg på mig den stackarn, det förstår jag. Vi hade bestämt att mötas kl 7 men jag klarade inte att komma upp. Sov en halvtimme. Jag älskar henne, men jag kan inte få henne att förstå det här, jag orkar inte. Började hugga mig i handleden, hade samtidigt så bråttom, klädde på mig och sprang till tunnelbanan med hjärtat fyllt av ångest.
Jag hade inget papper eller bandage, vilket ledde till att det syntes på tåget i morgonrusningen att det blödde ifrån min hand. säte, golv, min schal, mina kläder. Tjut i mina öron, vrålande isande. Jag orkar inte tänka på det.
En kvinna trodde att jag var hög och ville åka tillsjukhus med mig, psyket? Jag fick panik, kvinnan höll mig fast och ville följa med mig så att jag kom hem någonstans. Jag sa att allt var okej, bad henne lämna mig ifred, men hon höll mig fast, hårt. Hon fick någon hjältemodsattack emot mig, hon försökte dra av mig av tåget. en jävla främling som håller en fast, trots att man slåss

Jag visste inte längre var jag var. jag skulle av tåget då följde hon efter mig och ropade på hjälp. Jag ville inte vara där, jag ville inte att alla skulle stirra, jag ville inte att hon skulle skrika så fruktansvärt. Jag slet mig loss, började springa, fly. Uppför hela rulltrappan och alla trappor, ..som att springa på en evighetsgata.. ut på gatan hur länge och långt som helst, och hela tiden hennes röst efter mig, kvinnan sprang efter! "Stanna! Jag vill bara prata med dig!!"

Jag såg att det stod en liten pojke där, kanske 7 år. Han var vacker, med för stor ryggsäck. Jag önskar att han inte var där. Han såg på med mörka ögon som av glas, jag såg att han blev rädd. Rädd för mig, för blodet, smärtan, för paniken. Mörka ögon som av glas.

Jag brukar springa i vinden. Det är så meningslöst, man har ingen kontroll alls. Man kan inte göra någonting åt att den blåser så starkt som den gör, den skiter fullständigt i en. Jag gillar att svära åt den och försvinna in i den.

jag är gjord av glas