Vem sa det? - Ingen.

Idag satt vi på en pizzeria i nästan fyra timmar. Jag drack två koppar kaffe, för första gången i hela mitt liv. Blev bjuden:) Med massa socker. Det var inte överdrivet gott, nej. Jag har försökt vara barn så länge som möjligt.
Ibland känns det som om jag har så mycket gemensamt med A, samtidigt som ingenting. Jag vill inte smutsa ner hennes liv. Jag gillar henne, Gneshko. Vi var hemma hos N ett tag, sedan gick vi hem till Moder Jord och såg på Melodifestivalen. Oscar och bror var med och vi såg en konstig film efter det.
Jag längtar till helgen då Eurovision Songcontest är, då ska jag se på tv!

Jag skäms över mig själv. Jag skäms över mitt jag, jag skäms över att vara en stor börda för alla som träffar mig. Jag skäms över att jag inte klarar av att leva igenom mitt helvete ensam. Jag skäms över att jag pratar om det och mig ibland. Jag skäms för att jag känner att jag behöver skära mig. Jag skäms över mina ärr. Jag skäms över min otillräcklighet, mitt misslyckade öde och mitt förflutna, jag skäms över nuet och jag skäms över min framtid.
Skam och skuld har flyttat in i mig för att bo kvar där föralltid. Och jag är oändligt ensam däri.

Det är tungt. Livet är jobbigt.
- ja, men vem sa att det var lätt?
- ingen, men ingen sa heller att det var
så här
jävla
svårt
Det är så jobbigt att jag bara vill dö. Fast det finns några som är så gulliga att jag bara vill dö. och jag tror att det är bra, (en sån jävla tur) annars hade jag dött på riktigt.

mina små skyddsänglar, jag har byggt en mur runt er i mitt hjärta, däri kommer ni förbli.